Google Photos börjar ta betalt
Sedan starten har Google Photos erbjudit gratis, obegränsad lagring av foton och videos, förutsatt att användaren gått med på att google komprimerar bilderna och filmerna. Nu är det, snart, slut på det.
Vad händer?
1 Juni 2021 kommer alla nya bilder och filmer som laddas upp räknas mot användarnas lagringsutrymme. Standard där är 15GB, men via erbjudanden går det ibland att utöka det något. Jag har 17GB av någon anledning, minns inte vad jag gjorde för att få de två extra gigabytsen.
Så, allt du laddar upp före 1 Juni 2021 kommer få ligga kvar utan att du behöver betala för det. Sedan kan du ladda upp fler bilder och videos utan att betala för det, ända tills du fyllt din kvot. Vill du se hur mycket plats du har kvar, och hur länge till Google uppskattar att du klarar dig utan att betala, så kan du gå in här. En snabb undersökning på 24HR visar att folka har mellan två och fyra år kvar på sitt gratisutrymme.
Vad innebär det?
Den som vill fortsätta ladda upp saker till Google Photos kommer då bli tvungen att antingen rensa bort massa gamla bilder för att göra plats för nytt (Google har lovat att erbjuda en funktion för att hjälpa till med detta), eller betala för mer utrymme.
I skrivande stund tar Google 19 kronor i månaden, alternativt 190 kronor om året, för 100GB. Det går att köpa hela vägen upp till 2TB men det kostar 999 kronor om året. I priset ingår då lite annat lull lull, bland annat en VPN tjänst som ger mig Facebook-vibbar.
Men varför?
Konkurrenslagstiftarna har börjat sniffa blod i vattnet.
Google utnyttjade onekligen sina ekonomiska muskler till att erbjuda en fototjänst som gick långt bortom vad en startup kunde erbjuda. Nu blir det lite (oändligt lite) mer rättvist spel. Även om jag definitivt håller med om att det är ett bra exempel på att låsa stallporten efter att hästen har rymt.
Google har tillräckligt med bilder till att träna sina algoritmer.
Jag är övertygad om att Google Photos till en början framför allt var ett sätt för Google att få in material de kunde öva sina Machine Learning algoritmer. Nu har de mer än tillräckligt med tanke på att 28 000 000 000 foton och videos laddas upp varje vecka.
The big squeeze.
Marknaden är mättad, dags att roffa åt sig.
Vad kan vi lära oss?
Det finns inga gratisluncher
Innan Google Photos var just fotolagring ett stort problem för mig. Två olika kamera-kameror och två olika mobiler behövde säkerhetskopieras till min NAS. Bilder låg i mappar i datumordning och att söka i dem var bara att glömma. Ibland döpte jag mappar till Protugalresan 2011 och så vidare, men att hitta bilder på ungarna med jultomten genom att söka på deras namn plus Santa var bara att glömma.
Så Google Photos blev en räddare i nöden. Dessutom var det ju gratis så varför inte? Nu är jag onekligen fast och har inget annat val än att betala. Jag kommer inte ha några problem med att betala, för jag tycker det är värt pengarna, hellre Photos än Netflix för min del. Men om det inte hade varit gratis från början? Hade jag hittat på en bättre hemsnickrad lösning då? Eller hade det funnits OpenSource ML-lösningar jag kunde kört via min NAS?
Vi kommer aldrig att veta. Men förhoppningsvis så kommer konkurrerande tjänster vädra morgonluft nu. Tills dess har vi ännu en gång fått se att det finns inga gratisluncher.
Jättarnas monopol är verkligt
Förutom att bekräfta gamla sanningar så tjänar detta som ett utmärkt exempel på att monopol bör definieras av annat än om priset för konsumenten ökar, vilket är den främsta varningsklockan i USA.
Något år innan Google Photos lanserades hade jag aktivt börja leta efter en lösning på mitt problem med fotolagring. Jag minns att det fanns en del intressanta alternativ, och att fler dök upp även efter Google Photos lansering. Men de flesta har fallit bort. Kvar är Google, Apple, Facebook och till viss del Flickr.
Jag tillhör dem som hellre ser fler små företag lyckas, än ett stort. Jag hade gärna sett att vi i Europa lyckades skapa fler tjänster som höll. Spotify gör sitt bästa, men de slåss mot Google och Apple med bottenlösa kistor, och som i alla krig är det tillgång till materiel som avgör i längden.