Make me think

Det betyder helt enkelt att målet är att göra det så enkelt som möjligt för användaren att uträtta det den vill. Lämna inget utrymme för tvekan. Följ standarder, och återuppfinn absolut inte hjulet. “Är det Spara eller Arkivera för senare bruk jag ska klicka på” är andra ord ett misslyckande.

Och visst är det eftersträvansvärt, när jag ska logga in på min bank, hitta min månadsbiljett, skicka ett gulligt foto på ungarna till min fru, eller kolla om jag kan gå till tandläkaren 8:10 Måndagen 15 mars. Då vill jag inte sitta och brottas med opaka system. Jag vill bara få jobbet gjort.

Men...

Det här sprider sig, allt blir en resa på en flygande matta av teflon, och jag tror att det finns tillfällen då det kan löna sig att aktivera mer än bara lillhjärnan.

Kom att tänka på detta när jag läste en artikel om TikTok och Snapchats ganska udda gränssnitt. UX-kändisen Cennydd Bowles (som jag faktiskt har pratat projektorer med IRL) misstänker att det kan röra sig om en medveten strategi för att hålla gamlingar borta, och det kan säkert stämma.

Fast jag tror mer på vad folket bakom Snapchat, och Tiktok säger.

Hönan är ägget, endast den som vill åt kärnan i produkten stannar kvar, hjärnan aktiveras och du tvingas in i ett kreativt tänkande vilket i sin tur ökar sannolikheten att du klipper ihop din egen story och postar, eller dansar till en sång du själv rotar fram, dvs den udda användarupplevelsen TVINGAR DIG att Tänka (hemska tanke) lite som när det knäpper till på ett oväntat sätt precis när jag ska somna och hjärnan går från slummer till “HIGH ALERT” och sen är det lika bra att börja läsa en bok.

När jag betalar en räkning vill jag bara känna mig trygg med att det är gjort, och sen stänga appen. När jag går in på min andra timmes spelande av Slay the Spire har jag ingen aning om vilka kort jag kommer få, och hur de kan integrera med andra kort. Hela spelupplevelsen blir ett experiment.

Vissa saker är värda att tänka för. Kanske kan ett råddigt gränssnitt hjälpa till med detta. Kanske är det inte vuxna de vill få bort, utan ointresserade. Kanske, kanske, kanske, kan det löna sig att inte försöka vara för alla. Att inte passera från skärm via synnerv, till lillhjärna och ut i intet, innan användaren ens hinner skapa sig en uppfattning.

Chat-appen Signal tjatar på mig att jag ska upprepa PIN-koden jag angav första gången jag loggade in. Varje gång har jag lyckats glömma, men det gör inget. Funktionen är inte ett PIN-lås utan bara ett sätt att få mig att stanna upp och tänka. Jag tänker på en föreläsning jag var på med en minnesmästare, där han underströk viktigt det var att medvetet tänka flera gånger, med ökande intervaller, på något man vill minnas. Signal tvingar mig att nöta, och repetera. Alternativt välja koden 1234 och gå i fällan så många faller i när de inte ids tänka.