Twitter har problem
Twitter har sakta men säkert vuxit sig stort även här i trygga lilla Sverige. Men förtjänar tjänsten all uppmärksamhet?
Tre saker såhär till en början:
Ett: Jag gillar verkligen twitter
Två: Jag tillhör INTE twitterbubblan (eller var det bara bubblan)
Tre: Jag är inte ens någon power user (knappa tusen tweets sen augusti 2008)
Men som sagt, jag gillar twitter. Jag gillar att det är en så ogenerat öppen tjänst. Nej, jag snackar inte om APIt. Jag menar att i stort sett allt är öppet för vem som helst. Man behöver inte ens ett eget twitterkonto för att se vad folk skriver, vad de får för svar och vem de följer. Igår kom den nya bonustjänsten activity och det tog mig cirka 20 sekunder att inse att den var helt livsfarlig.
Att öppenheten är så djupt ingrodd i twitters DNA gör att folk som använder twitter tenderar att vara hyfsat lättillgängliga. Jag har ställt frågor till folk i bubblan och de svarar. Jag har ställt frågor till mina tonårsidoler (idoler jag hade i tonåren då, INTE tonåriga idoler (hmmm... kanske borde jag testa att tweeta lite med @justinbeiber och se om han har nått att säga)) och istället hamnat i en diskussion om McDonald's utveckling med mannen bakom Godwins lag. (Nej, ingen liknades vid Hitler)
Men, 140 tecken är tortyr. För mig började vad som idag, lite slarvigt, kallas social media med IRC chattar, sen forum och så vidare till bloggar och kommentarsfält. Jag har inga problem med att fyra av en tl;dr post som hade fått dagens guldfiskliknande kommentarsfältsriddare att lägga sig i fosterställning och ropa på text-to-speech funktioner. Jag har tuggat mig igenom textväggar som hade fått Joshua att ta sina trumpeter och gå.
Att då helt plötsligt försöka få något vettigt sagt på 140 tecken (minus @ hänvisning) är som att spela piano med boxhandskar. Kvar blir ett trevligt kallprat. Så fort det blåser upp på twitter och nån börjar beefa skär det i hjärtat på mig. Det finns ingen plats att citera den andre. Halvfärdiga argument hackas upp av svar. Plötsligt hoppar tre andra in mitt i en mening och börjar häckla från sidan av plan.
Det är synd. Bästa sättet att lära sig är att gå in i en tuff diskussion med någon som tycker något helt annat än vad man själv tycker. Men då måste man ges möjlighet att utveckla sina argument. Allt för ofta ser jag folk kasta upp händerna i luften och utropa "Twitter är dött som diskussions plattform". Jag undrar om det någonsin var aktuellt över huvud taget.