Det är snart ett decennium sedan Brad Frost förklarade krig mot bullshit på webben.
Sedan dess har inget hänt, stora delar av webben är bedrövlig. Visst, Google har gjort några tappra försök att med både piska och morot få folk att göra sidor som laddar snabbare, känns bättre, och inte visar massa jobbiga popups, men ingen verkar bry sig. I övrigt så saknar webben en central spelare som pekar med hela handen och ryter “Nej sa jag, inga pop-ups!”
Annat är det i mobiltelefonernas förlovade land, där smakfulla domare varsamt väljer ut en kurerad skara appar som alla följer Googles eller Apples (från och med nu kallar jag dem “Goopple”) stiliga ux design-guidelines.
Eller?
Nej, fel. Runt 1,8 miljoner appar på iOS, och cirka 2,5 miljoner på Android är inte vad jag skulle vilja kalla “kurerat”. Lägg därtill att många av dem är skamlösa kopior av andra framgångsrika appar och “Goopples” argument såsom “jo men vi har en kurerad lista” börjar eka ganska tomt.
Och det är inte bara de mobila appbutikerna som är fulla med spam. Utvecklaren Jeff Johnson visar att appbutiken på MacOS är full med bait-and-switch appar som säger sig vara gratis med möjlighet att köpa funktioner inne i appen. Men det enda som går att göra med appen utan att betala är att just betala för funktionalitet i stil med en genväg till Google Drive. En utvecklare har en serie appar där det verkar närmast omöjligt att stänga av appen utan att betala.
Skiten sprider sig med andra ord. Det som för ett decennium sedan var ett problem på webben börja bubbla över till alla plattformar.
Häromdagen skulle jag stämma en gitarr och tänkte helt korrekt, att det var något jag borde kunna använda min telefon till. En snabb sökning tog mig till googles play store där jag installerade en app med det smidiga namnet GitarTuna: Guitar,Tuner,Chord. (SEO för App stores är verkligen inte elegant). Tolv olika steg senare visade det sig att gratisappen ville att jag skulle betala, alternativt påbörja en sju dagars “prova-på period” som sedan automatiskt skulle övergå till en 279 kronors-årsprenumeration*.
En fysisk stämapparat (jo, de finns fortfarande) går att köpa för så lite som 77 kronor så 75 kronor i månaden, eller “bara” 279 för ett år är med andra ord rena rånet. Särskilt med tanke på vad som hände sedan.
Jag slängde appen och gick tillbaks till mitt sökresultat. Om jag bara tittade förbi de av google högprioriterade apparna så låg där en länk till en webbsida med namnet “tuner-online.com”. Tre steg senare så var jag igång och stämde gitarren i fråga. Rätt i browsern. På mindre än fem sekunder. Här testa själv.
Inte nog med att telefonappen försökte lura mig på pengar, och hade en massa klick innan den började göra något av intresse, den var onödigt stor också. Den väger nästan 62 gånger så mycket som webbappen, fast då har den å andra sidan några loopande videoklipp i början. Det var en riktigt kass ux design med andra ord.
Så vad är det som händer?
I vissa fall undrar jag om det inte är ren pengatvätt. Folk gör en kass app med skyhöga månadskostnader och visar upp den som sin inkomstkälla. Jag har svårt att se att tillräckligt många Mac-användare är villiga att betala för en genväg till GMail för att det ska vara en hållbar produkt.
Men sen är det alla tjatiga onboardingsteg, alla fultrick för att få folk att signa upp för något som är gratis, allt onödigt klydd. Det hemska är att det ger resultat, annars hade missledande interaktionsmodeller inte funnits kvar. Hur mycket vi än säger oss ogilla click-bait, så visar det sig gång på gång att det funkar.
Eller, ja, det funkar tillräckligt ofta för att vara värt det. Ta gitarr-appen jag nämnde tidigare. Säg att tre av tio avinstallerar appen i vredesmod, sex av tio inser att det går att använda appen utan att betala, men EN av tio betalar 279 kronor för en funktion som är gratis? Ja, då är det kanske bättre att fortsätta bluffa, än att inte göra det? Affärsmodellen bygger på att den här lilla, lilla skara betalar. Den förmodligen betydligt större skaran som antingen lider i tystnad eller aktivt väljer bort, spelar ingen roll.
Det innebär att det enda som hindrar företag eller individer från att försöka lura folk på pengar är deras moral, och här ligger “Goopples” popularitet dem i fatet. Om 0,1% av en miljon utvecklare är illasinnade tjuvar, så handlar det om hundratusen personer.
En möjlig väg framåt är att “Goopple” på allvar börjar kurera sina appstores. Att de inför något i stil med Nintendos seal of quality. Fast det hade förstås blivit dyrt för “Goopple”, och det hade minskat antalet appar drastiskt. Nintendo erbjuder 4356 spel i sin shop på Nintendo Switch, Microsoft har runt tretusen i sin Xbox-affär. Den stora skillnaden jämfört med mobilerna är att Nintendo, Sony, och Microsoft faktiskt kurerar innehåll. Lata kopior av bästsäljare tillåts inte, en “gratis” app som låser konsolen fram tills att någon betalar för en prenumeration hade helt enkelt inte slunkit igenom.
Det är inget jag tror “Goopple” kommer gå med på frivilligt.
Därför är en troligare utveckling är att de kommer fortsätta att krama så mycket pengar som möjligt ur en marknad som inte längre kan växa. Vilket i sin tur förr eller senare kommer leda till nya lagar för ökad konkurrens. Vilket redan börjat hända runt om i världen.
Då är frågan, kommer det att leda till mindre bullshit? Nej, det tror jag inte! De enda som kan göra något åt det, är du och jag. Det gör vi genom att inte skapa tjänster där missledande ux design är affärsidén. Genom att vi letar upp ärliga alternativ och tipsar vidare om dem.
Och vi som har lyxen att ta fram eget innehåll till våra webbplatser får anstränga oss att vara så hjälpsamma vi bara kan. Jag är övertygad om att det lönar sig.
*När jag ominstallerade appen för att räkna antalet steg till funktion upptäckte jag att det gick att stänga betalrutan utan att ha gått med på att betala, och att appen funkar för den som gör det. Exakt vad det är som funkar, och hur länge har jag ingen aning om.