Photo credit:

Ett internet vi aldrig fick

För elva år sedan var jag och min fru i London. Vi sov på en soffa i ett avskilt vardagsrum hemma hos en engelsman. Det var gratis.

Engelsmannen (som för övrigt var en hon) bjöd oss dessutom på lunch på en pub vid en kulle som heter Box Hill. Och på skjutsen dit.

Detta var som sagt för elva år sedan. Två år senare var hon i Sverige och övernattade på en soffa i vårt avskilda vardagsrum. Vi bjöd på middag och frukost och, tråkigt nog, vinterkräksjukan.

Jag tänkte en del på detta när jag satt i min AirBnB hyrda lägenhet i Soho förra veckan och skrollade mellan alla de “Upplevelser” som går att köpa via deras webbplats. För elva år sedan hade fröet till det som skulle bli övernattningsindustrins mellanhand nummer ett precis såtts, men den som var seriös med sitt backpackande använde couchsurfing.com.

Det var en annan typ av mellanhand, en där folk som ville resa billigt hjälpte varandra utan några egentliga krav på motprestation. Det här var på den tiden då jag fortfarande trodde att gratis masskommunikation i händerna på vem som helst skulle leda till en tveklös förbättring av världen. Det var innan det blev känt att folkmord eldas på, förvirrade unga män hjärntvättar sig själva, split sås, naturskatter trampas ner, och “sol-och-vårandet” närmast automatiserats.

Tillbaka i London och en inkastare från frukostcaféet (ja, de har tydligen inkastare nuförtiden) bredvid det som jag hittat via Google Maps ser mig i ögonen och säger “Hej, cafét ni vill gå till öppnar först om en timme, men vi har 4.5 stjärnor på TripAdvisor”. Okej då, stå och köa i en timme är förvisso populärt nuförtiden, men vi var hungriga. Deras frukost visade sig vara helt OK.

4.5 stjärnor på TripAdvisor.

Vi stämde träff med vår värd från för elva år sedan för en snabb picknick i Hyde Park, och det var hur trevligt som helst. Otroligt hur snabbt det kan gå att få en koppling till en anna människa. Det är bara att sova på deras soffa några nätter. Vi pratade om hur det går för hennes, nu vuxna, dotter, henne själv, och hur hon faktiskt åkte på den där vinterkräksjukan vi hoppades hon skulle slippa.

Jag har lätt att bli bister när jag tänker på vad internet har blivit. Visst är det så att för de flesta, större delen av tiden, är internet till enorm nytta. Kontakten med vår couchsurfing-värd har upprätthållits via Facebookposter, frukostrestaurangen jag åt på täljer guld på de kunder som dyker upp för tidigt till den internetkända restaurangen vägg-i-vägg, och den helt nyrenoverade lägenheten i hjärtat av SoHo fick vi till ett relativt vrakpris pga de behövde få lite höga ratings på resesajter. Jag hade inte varit gift med min fru, mina barn hade inte fötts, ordväxklat med William Gibson på twitter, eller blivit utställd på en konstbienal i Frankrike om det inte var för internet.

Men för en inte helt obetydlig del av mänskligheten har internet varit rent fördärv. Jag undrar hur det hade varit om vi inte bestämt oss för att just stjärnor, upptummar och delningar var det viktiga. Om couchsurfings naiva tillit till människors önskan om att göra gott, för att sedan få det gott hade vunnit. Om vi aldrig hade enats om att växa snabbt var viktigare än lönsamhet.

After the El Paso and Gilroy shootings, tech leaders are saying platforms must stop amplifying hate speech

Why I (Still) Love Tech: In Defense of a Difficult Industry

Evidence, Please

When the Internet Chases You From Your Home

At Twitter, It Seems No One Can Hear the Screams