Photo credit: CC0

Tidningarnas kamp på nätet

"Pappa, jag har en dålig nyhet" sa min sjuåring häromdagen. Han hade lyssnat på radion i bilen hem från skolan.

"Forskarna upptäcker nya saker så snabbt att de inte hinner undersöka allt."

Just det där med en accelererande utveckling känner vi nog alla igen. Jag och Camilo pratar ofta om det i Bubblan 2.0, nya möjligheter och utmaningar dyker upp på månadsbasis.

Det finns ett Jeff Bezos citat om bästa sättet att hantera detta "One of the first rules of business is complaining is not a strategy. You have to work with the world as you find it, not as you would have it be."

Jobba med det du har, inte det du önskar du hade. Det är lätt att tolka det som en uppmaning att inte streta emot men det vore synd. Personligen läser jag det som en uppmaning att använda läget som det ser ut för tillfället, för att jobba mot det man vill ha.

Ett väldigt lärorikt exempel är hur tidningar har hanterat nätet genom åren.

Information wants to be free

I början var det gratis som gällde. Ingen betalade för saker på nätet hette det och pengar skulle dras in via annonser. Detta i sig passade ganska bra in i tidningarnas existerande affärsmodell. Varan var läsare som såldes till annonsören, precis så som både Facebook och Google jobbar idag.

Problemet var att allt fler av annonserna såldes av tredjepartstjänster som tog en del av intäkterna och som i sin inbördes konkurrens drev ner priserna allt mer.

Facebook är vår förstasida

Så, givet att annonsvisningar var inkomstkällan och ju mer trafik sidan hade desto fler exponeringar blev det och desto större annonsintäkter.

Problemet var att klickbaitsidor som BuzzFeed och socialanätverk (läs Facebook) gav upphov till en hel del skräp. Girighet drev annonsjättarna att låtsas som att fullautomatiserade system utan mänsklig insyn var ett bra sätt att sälja annonser. Se hur det gick

Betalväggar

Backlashen kom till slut. Av rädsla för att bli reglerade valde Facebook att strypa flödet av eyeballs, som det så cyniskt kallas, till de publikationer som jobbat med att driva trafik från Facebook till sina egna domäner.

Mitt i detta börjar New York Times tjäna allt mer pengar på att sälja digitala prenumerationer. Läget är med andra ord det diametralt motsatta jämfört när tidningarna började lägga ut sitt innehåll på nätet.

Jag menar inte att de som förespråkade gratis innehåll eller Facebooktrafik hade fel. Så som läget var när de besluten fattades så var det förmodligen det enda möjliga. Men saker har ändrats och det absolut viktigaste i varje beslut som fattas, vad gäller digitala satsningar, är att de har inbyggd flexibilitet.

Bygg en publik, inte trafik.

Just nu börjar det bli möjligt att ta betalt för innehåll. Spotify och Netflix har hjälpt till genom att de förändrat ett beteende och gjort det till en vana att betala en månadsavgift för musik och film.

Den nya utmaningen för tidningar är att de får konkurrera på en global marknad. De tidningar jag personligen överväger att betala för är WIRED och The New York Times, ingen av dem är svenska. Men jag stöter allt oftare på Sydsvenskans uppmaning att testa en månads gratisprenumeration.

Det är som sagt extremt lärorikt att se hur dagspressen hanterar digitaliseringen. De är så illa tvungna att experimentera