Photo credit:

UX till vardags.

Jag var på bio med familjen i helgen, vi såg Kung Fu Panda 3, och det var en vansinnigt smidig upplevelse ur ett UX-perspektiv. Det funkar även som en sån där insiktsfull historia om hur insyltade vi är i internet.

Det började med att min fru fick veta av en vän på WeChat att SF BIO hade något som hette “Barnens Biodag”, det vill säga, halva priset på barnfilmer fram till klockan tre. Sen bokade hon biljetter på vår hemhackade Chromebook och fick ett mail.

Strax innan vi skulle gå, busstiderna hade jag kollat upp på Google Maps, så märkte hon att batteriet i hennes telefon höll på att ta slut så hon forwardade mailet till mig.

Väl inne på bion så gick jag fram till en biljett automat och visade upp en QR-kod som låg i bekräftelsemailet för den. Hela processen var precis så smidig som man kan önska och det är framför allt tre saker jag vill lyfta fram.

Google Maps är fantastiska på lokaltrafiksök.

Som jag nämnde i min förra bloggpost så använder jag numer uteslutande Google Maps för att ta reda på när bussar och tåg går.

Rättvänd QR-kod

För två år sedan skrev jag om att det inte är jag och min device som skall läsa QR-koder utan maskinen jag interagerar med. Det är ganska logiskt när man tänker efter. Ingen människa kan läsa en QR-kod så varför be oss att göra det?

Tack gode gud att det inte var en app inblandad

Styrkan i att enkelt kunna överföra biljetten från en enhet till en annan tumfar allt. Att jag slapp installera en app bara för att blippa en kod var en trevlig bonus. Ett exempel på det rakt motsatt var när jag skulle dra mitt IKEA familly-kort och det hade lyckats bli både avmagnetiserat och oläsbart.

“Installera Skipp appen!” sa killen i kassan

“Jag har ingen täckning.” sa jag

“Vi har gratis WiFi! Du behöver bara ha ditt … ehhh… IKEA family nummer ... somduintekanläsa … ok … jag slår in rabatten”

En av webbens styrkor är att det enkelt går att dela med sig av information och att föra den vidare. Här finns det en risk att vi, webbutvecklare, håller på att skjuta oss i foten.

There be Dragons here

Google I/O 2016 är om hörnet och självklart är deras eventsida byggd enligt Progressive Webb App konstens alla regler. Efter två-tre besök frågar den om jag vill “installera” den på min telefon. Jag får en ikon och den öppnar i fullskärm och funkar även när jag inte har någon täckning.

Men...

När jag satt och läste schemat och tänkte twittra ut länken så märkte jag att länken inte fanns tillgänglig. Som Androidanvändare är jag extremt bortskämd med bra möjligheter att dela med mig av länkar, bilder, videos etc till all de appar som anser sig ha något vettigt att göra med dem.

När en webbsida blir en app så försvinner den möjligheten. För mig känns det som att spela piano med boxhandskar och vi, webbutvecklare, får vara försiktiga så att vi inte slänger ut det som är bra i vår jakt efter push-notiser och ikoner på förstasidan.

Hur var då filmen?

Kanon! Framförallt var den ett visuellt spektakel utan dess like. Tillbakablickarna i “2D” var så snygga att det inte spelade någon roll att detta var den tveklöst svagaste delen i trilogin.