Spelvalutor appstores och bedrägerier

På samma sätt som det är bra att uppdatera sin syn på vad ett hack är, så är det på sin plats att börja fundera kring vad ett bedrägeri innebär i vår digitaliserade värld.

Andelen “klassiska” bedrägerier, när folk till exempel utger sig för att vara släktingar på facebook, supporten på banken via telefon, eller en rik affärsman som vill sprida sin förmögenhet via email, ökar.

Men vi har en annan typ av bedrägeri som flyger under radarn. Det riktar sig i första hand mot barn och går under det harmlösa namnet spelvaluta. Det finns gott om rapporter om barn som spenderar 14 000, 16 000, eller till och med 140 000 riktiga användbara pengar på hittepå-pengar inne i “gratis”-appar.

Förtvivlade föräldrar hör av sig till Apple och Google och ber dem häva köpen, vilket ibland lyckas. Men vi borde se på detta som bedrägerier istället för olyckliga “min nioåring vet inte vad hen gör” händelser. Alla som någon gång köpt spelvaluta åt sitt barn kan intyga att det är ganska enkelt, och att apparna erbjuder gott om sätt att göra framtida transaktioner ännu enklare. Vill man däremot ta bort sitt kreditkortsnummer, eller lägga till en tvåstegsverifiering för köp, så är det betydligt krångligare.

Men tro mig när jag säger, det är INGA problem att lägga till ett steg där ett SMS går iväg med en kod som måste matas in före ett köp kan genomföras i en app. Nej, det innebär inte att inget någonsin kommer hackas eller luras, men det hade definitivt satt stopp för de tre fallen jag länkade till ovan.

Att denna funktionen inte finns, medan det är gott om så kallade dark design patterns* är ingen slump. När tv-spel var nya så tjänade spelutvecklare pengar på att göra bra spel som folk var beredda att betala för. Sedan uppfanns spelvalutor och det mest lönsamma är att utveckla ett beroendeframkallande spel, som är så frustrerande att folk betalar pengar för att slippa spela det. Detta är bedrägeri.

Inget spel är värt 14 000, och 140 000 (etthundrafyrtiotusen) ska vi bara inte tala om. Den familjen hade kunnat resa bort till ett flådigt all-inclusive hotell med swim-out rum i ett par månader. Eller totalrenoverat sitt kök, eller installerat solpaneler, eller betalat av en rejäl bit av sitt studielån, eller satt pengarna i en fond och fått runt tiotusen om året att göra vad de ville för. Att ett spel låter folk spendera dessa summor för rent nonsens är oförsvarligt.

Idag kontaktar folk som inte får sina pengar tillbaka konsumentombudsmannen, som om det var ett fall av att ha fått fel färg på sin t-shirt, eller att ett abonnemang plötsligt ändrade pris halvvägs genom avtalet. Kanske är det läge att gå till polisen och göra en bedrägerianmälan istället? Och inte bara mot de minst sagt skamlösa spelföretagen, utan även mot plattformsägarna som stoppar 30% av varje transaktion i fickan, och slåss med näbbar och klor för att behålla rätten att vara de enda som får sälja appar och sköta transaktioner, på sina mobila operativsystem. Oftast med argumentet att de är de enda som kan sköta det på ett säkert och pålitligt sätt.

Men… Även om jag tycker att Apple och Google profiterar på detta pågående bedrägeri så har de faktiskt olika åtgärder för de föräldrar som vill spärra köp i appar. För hushåll med blandade prylar, som mitt, där föräldrarna har android och barnen delar på en iPad (barnens bästa vän) så blir det snabbt ganska meckigt. Jag måste till exempel ha fysisk tillgång till paddan för att slå in koden, det går inte att sköta från min mobil. Och eftersom det är samma kod varje gång så lär sig en normal femåring den på noltid.

Jag tycker också att det är orimligt att begära att alla föräldrar ska vara medvetna om att den där gratis appen de lät barnet installera kan komma att kosta dem 140 000. I skrivande stund kostar Legend of Zelda: Tears of the Kingdom 627 kronor, Baldurs Gate 3 kan jag få för 599. Två otroligt påkostade spel där hundratals erfarna människor jobbat i flera år till en tvåhundratrettiofjärdedel av vad ett barn lyckades lägga på krimskrams i Roblox. Detta är bedrägeri.

*Ett design pattern är en serie designbeslut vad gäller användargränssnittet, både hur instruktionstexter är skrivna, hur knappar designas, och hur ett flöde går till, som samspelar för att skapa en viss upplevelse, och uppmuntra ett visst beteende. Dark design patterns är skapade för att vilseleda användare. Gå in på Ryanair och låtsasboka en resa så får du se gott om exempel på dark design patterns.